Inveckling?

   Varje människa består av en massa olika delar som bildar en helhet. Delarna kan vara kroppsdelar, minnen, kulturell bakgrund eller karaktärsdrag med mera, allting som gör en till den man är idag. En del känner sig bara som en människa i största allmänhet och kanske inte tänker så mycket på det medan andra, som jag själv, fortsätter att ändra uppfattning om vem man är och hur andra uppfattar en.

   I mitt fall har det mycket med etnicitet att göra. Min familj är en väldigt utspridd, outforskad samt otydlig samhörighet på jorden och ju fler medlemmar av denna samhörighet som dyker upp, desto fler etniska grupper tycks vi även tillhöra.

   För några år sedan dog min morfar och när hans lägenhet skulle rensas ut hittade min mamma ca tio nya syskon i form av domstolsbeslut efter faderskapstest (min morfar var en karibisk köksmästare på en jorden runt kryssare). Min mamma tog kontakt med några av sina nya syskon och vi samlades så småningom en höstkväll i min mammas kök. Några hade rest från Holland, andra kom från USA och en bodde i Finland. 

   Den första som kom var dock en liten försynt tant från Småland. Vi hade sagt kl.19 men eftersom det är hemskt fult att komma sent så kom den småländska tanten en halvtimma för tidigt. 

   Hon hälsade artigt och satte sig i ett hörn för att invänta sin nyfunna familj. I början smålog hon hela tiden och nickade gång på gång åt oss på ett sätt som hon själv nog tyckte verkade trevligt.

   När nästa syster kom gick hon fram, sträckte fram handen och neg försiktigt men fick inte samma nigning tillbaks utan en jättehård bamsekram och ett gapskratt. Min mamma blev så glad att hon började sjunga en sång från min morfars hemland och den skrattande systern föll in i samma sång som de båda kände till sedan barndomen. Nästa syskon hade ett annat sätt att hälsa på och nästa igen, ytterligare ett sätt. Det de flesta hade gemensamt var att de var glada på ett mycket ljudligt sätt.

   Efter alldeles för många bamsekramar, pussar på kinderna, karibiska sånger och mycket annat hade den småländska tanten slutat le. Hon satt helt skräckslagen i sitt hörn och sa inte ett ljud.

   Efter ca tre timmar tittade hon allvarligt på de andra, fattade mod till sig och sade

- Ni är inte tyskar, va?

   Den lilla tanten hade hela sitt liv trott att hon var adopterad från Tyskland eftersom hennes mamma aldrig vågat berätta att hon haft ihop det med en karibisk sjöman.

   Någon förklarade för henne hur det egentligen låg till och tanten berättade att hon som barn ofta hade haft en stark längtan efter någonting"annat" och att hon alltid hade känt sig annorlunda samt att hon alltid hade börjat gråta utan att förstå varför när hon hörde calypso på radion.

   När hon nu hade funnit det där "andra" som hon hade längtat efter, kände hon sig inte hemma med det heller. 

En tydlig konflikt hade i detta ögonblick uppstått i hennes liv. 

   Hon visste inte hur hon skulle se på sig själv längre. Skulle hon börja dansa och sjunga gamla slavsånger nu? Skulle det påverka hennes sätt att se på sin lilla by, sina svenska syskon eller sina inte längre så svenska barn? Och skulle alla se på henne som en invandrare när hon kom hem igen?

   Hon hade ju alltid trott att invandrare var farliga. Skulle hon behöva bli farlig nu helt plötsligt också?!

En stund tänkte hon att det kanske var lättare att åka hem till Småland och berätta kortfattat om sina "tyska" syskon. Speciellt när det gällde hennes adoptivfar, som hade varit med i "Hitler Jugend" som ung och alltid glorifierat Tyskland. Det var antagligen därför hennes mamma hade sagt Tyskland när hon skulle förklara för sin man varifrån den lilla mörka ungen kom... en annan anledning att inte berätta sanningen.

   Hur historien slutar kan jag bara gissa eftersom hon åkte hem till Småland och aldrig hörde av sig igen. Antagligen frågar hennes familj ibland när de ska få träffa sina nya tyska släktingar. Men det kan även hända att hon sitter och ler istället för gråter till Harry Belafonte vid radion ibland.